Idag är det Ajas begravning. En liten cermoni vid 11-tiden. Men jag kommer inte vara med vid den. Har helt enkelt inte råd att lägga ut över 1000 spänn på att resa fram o tillbaka när det kommer va en liten stund i kyrkan o inget mer. Hade jag haft en bättre ekonomi skulle jag gjort det, utan att tveka.

Men det här inlägget handlar inte om pengar, det handlar om kärlek. Kanske inte samma sorts kärlek som jag känner för Martin, men det är ändå kärlek. Aja var min pappas faster. Hon var också min gudmor. Och nu är hon borta.

Har redan nu tänt ett ljus för henne. Lågan brinner lika klart som hennes omtanke om andra i sin närhet, som hennes omtanke om mig.

Egentligen har jag nog fortfarande inte riktigt fattat att hon gått vidare. Det slår ner i mig som en blixt. Jag vet att det kanske är dumt, men jag har nog alltid räknat med att hon ska finnas där. Antar att det bara är ännu ett bevis på hur vi försöker blunda för saker. Ännu mer är det ett bevis på hur dessa saker kan förändras, vare sig vi vill det eller inte.

Aja har levt ett långt liv, ett innehållsrikt liv. Jag är så glad över att jag fått vara en del av det.