Linbanan upp till själva muren vid Mutianyu. 

 

 

Nu när det snart är dags för en ny resa till Peking är det kanske på sin plats att jag innan dess berättar färdigt om vår förra resa dit. Fortsätter med min resedagbok för 6:e maj, vår 5:e dag på resan. 

 

Kineserna stod på kö för att få bli fotad med mig. Hur många familjealbum finns jag med i tro?

Nu börjar det verkligen brännas! Endast 3 dagar kvar innan jag återigen sitter på planet påväg mot Peking. Just nu bävar jag väl lite för flygresan. Jag gillar att flyga så det är inte det. Det ligger snarare i de många timmarna man blir stillasittande, att man känner sig uttorkad och i mitt fall att mitt dåliga knä sätter igång och bråka.

 

Dagarna bara rinner iväg för en känns det som. Alldeles nyss var det 30 dagar kvar och jag började känna lite panik inför att hinna färdigt med allt. Nu är det alltså bara 3, och det känns inte som att jag kommit något närmare att bli färdig med allt som ska vara färdigt.

 

Sitter och skriver på uppsatsen nu åtminstone. Har fortfarande inte fått besked om när det är dags för inlämning (seminarium 7 maj). Är väl egentligen inte så jättepigg på att fråga heller, det kan ju resultera i att man speedar på hela processen och det känns ju lite onödigt.

 

Försvinnande många ögonblick rinner iväg av att man hela tiden tänker tillbaka på samma period förra året, när jag och Martin åkte till Peking. Min första gång och än så länge enda gången jag besökt en av de platser som alltid legat högt upp på min lista över resmål jag skulle vilja åka till. Trots smog, kaosartad trafik, generell oförmåga att kunna kommunicera med befolkningen (undantaget de med daglig kontakt med turister), smuts och massa höghusbyggnader så är jag imponerad och överväldigad av denna stad.

 

Jag har alltid sett Peking framför mig som ett virrvarr med hutonger, cyklande kineser och massa småbutiker istället för stora köpcentra. Det finns ju såklart kvar lite hutonger, det finns de kinser som cyklar och det finns ju en del småbutiker - men inte alls i samma utsträckning som jag drömt om i hela mitt liv. Egentligen är det väl inte så konstigt att de bygger höghus, att jag inte sett så många cyklar, eller till att det blir fler och fler köpcentra - de är många som dagligen flyttar in till Peking, som behöver någonstans att bo och då är det lättare att bygga på höjden. Out with the old and in with the new. Utvecklingen går framåt, och Peking är inget undantag. Tunnelbana, bilar i överflöd och moppar som föräldrar skjutsar sina barn till dagis på. 

 

Snart, snart är vi återigen i Peking, vilken upplevelse det kommer bli!

Tiden springer verkligen iväg. Nu är det bara 12 dagar kvar! Det känns som att det inte hunnit passera så många dagar sedan det var över 100 dagar kvar..  Har såklart miljontals saker som ska hinnas med innan vi reser, inte minst gäller det att få C-uppsatsen färdig. Har inte blivit färdig till att sätta mig ner och sammanfatta de intervjuer vi har gjort som jag skulle sammanfatta. Blir väl så när det är en massa annat som kommer emellan. Nu har jag till råga på allt gått och blivit krasslig också. Ja, Martin med för den delen.

 

Borde väl egentligen vara glad över att det kom nu och inte om en vecka. Vill verkligen inte uppleva samma som förra resan, då var jag nämligen lite halvkrasslig när vi åkte. Inte så jättekul att gå runt och vara förkyld i 30 graders värme. Skulle egentligen varit i skolan igår, och på jobbet idag. Men blivit hemma från båda delarna för att försöka bli frisk så snabbt som möjligt.

 

Ska gå och lägga mig en kort sväng nu igen innan jag fortsätter med C-uppsatsen. Har faktiskt tagit mig i kragen nu när det gäller den och börjat skriva lite mer. Ska ha alla intervjuerna klara idag har jag bestämt. Sen är det lite annat småfix jag måste rätta till också. Tycker lite synd om hon jag skriver med som fått vänta, när det var jag som föreslog att vi skulle ha sammanställningarna klara efter helgen som var...

 

 

Det är nu jag borde slå i en högre växel, jobba på hårdare, jaga moroten att jag om 24 dagar sitter på planet till Peking. Istället sitter jag här, sitttar ut på den blå himlen och önskar att de där 24 dagarna redan hade passerat.

 

Som synes har jag skrivit både Peking och Beijing, jag skriver och säger det jag känner för just då. Hade kunnat göra inlägget till en debatt om vilket man ska använda, men det har det gjorts tillräckligt.

 

En plötslig och oemotståndlig lust att titta på Mulan och Kung Fu Panda, såväl orginalen som uppföljarna, kommer över mig som en feberattack. Allt för att få insupa lite mer av Kina. I tid och otid springer jag och kollar upp något i min guidebok som vi hade väldig nytta av förra året. Skriver listor på vad jag ska handla, och sedan skriver jag om listan om och om igen. Ska sy upp lite kläder, funderar på ett par ljusrosa kostymbyxor. Tillsammans med en enkel svart top skulle det bli riktigt snyggt.

 

 

 

 

 

Nu är det verkligen dags för mig att sluta sitta och dagdrömma och göra det jag behöver göra idag. Opponering, toeriskrivning och jobbsökning. Känns lite läskigt att tänka på att jag efter sommaren i dagsläget kommer vara arbetslös. Hjälp!