Det är viktigt att unna sig saker, en liten belöning för allt sitt slit. Men man ska inte glömma att det är för lånade pengar man unnar sig. Även om det är 1½ år kvar innan jag går ut tänker jag redan på hur det kan se ut då. Jobbmarknaden är inte lika ljus som för kanske 10 år sedan (vore väl konstigt om det gjorde det). Ändå är jag inte jätteorolig. Borde ju alltid gå att få jobb på något sätt, någonstans.

Lånade pengar är lånade pengar. De ska givetvis betalas tillbaka. Jag lever för lånade pengar, ändå tycker jag att jag har det ganska bra. Jag har min sambo och min katt - mina bästa vänner här i livet! Jag får äta mig mätt varje dag. Jag har fått en möjlighet att läsa vad jag vill, så jag kan bli vad jag vill. Är inte det fantastiskt?