Imorse, nåja i förmiddags, pratade jag lite med mamma i telefon. De kom hem imorse från sin resa. Trots att hon bara varit hemma i kanske 5 timmar hade hon redan tråkiga nyheter hemifrån.

Det har hänt en bilolycka i förra veckan. En av mammas jobbarkompisars barn. Mina tankar gick givetvis direkt till familjen. Ingen mamma borde någonsin behöva begrava sitt barn! Den här varma och snälla familjen, det känns inte som att de förtjänat det här! Men, egentligen, gör någon någonsin det?

Olyckor sker jämt och ständigt. Det kan divideras hit och dit om det, ett dödsfall är alltid ett dödsfall, men jag personligen tycker att det är hemskare om någon dör genom en olyckshändelse. Är den här personen dessutom ung gör inte det saken bättre. Jag säger inte att en ung människas liv är värt med än en äldres. Men förhoppningsvis har den äldre fått älska och leva livet lite mer än den yngre hunnit med ditills.

Det är alltid de anhöriga som drabbas. Jag tror på att om en äldre människa dör så är det ändå lättare att acceptera än en yngre. Det är så mycket som ska hinnas med, upptäckas läras och älskas. Men i grund och botten finns det en sak som alla bör få uppleva, oavsett åldern, och det är kärleken. Kan vara syskonkärlek, kärlek till ett husdjur, det spelar egentligen inte så stor roll i det här fallet vilket. Det är känslan som är det viktiga.

En gång var det någon som sa till mig att när man dör kommer man till himlen. Man kan springa runt på en stor grön äng, skratta och leka. Kanske stämmer det. En sak jag tror fullt och fast på är att våra anhöriga aldrig lämnar oss. De finns i skratten och tårarna. Varje hjärtslag vårt hjärta slår delar vi med dem vi älskar.