Sitter här på jobbet och funderar lite.. Inte på något speciellt.. Utan på allt som ryms i mitt liv just nu.. På alla skarpa svängar man klarat sig igenom, och på alla som man kommer att ställas inför.. Att likna livet vid en berg-och-dalbana vore nästan för enkelt. Då tar man inte med i beräkningen det bagage som man släpar med sig på sedan förra gången "det gick neråt".

Det låter kanske lite luddigt allt det här. Men igår pratade jag och en vän (nämner inga namn utan respekt för personen och det förtroende jag fått).. Vi pratade om livet.. Och om att dö..

När man är död kommer man inte behöva tvinga sig igenom de tuffa tiderna. Man kommer heller inte att sakna det som varit bra, för då är man ju ändå död och då kommer man inte minnas något.

Död har för mig nästan alltid varit ett luddigt begrepp. Jag är inte riktigt säker på vad jag tror händer när man går bort, men jag är övertygad om att när man väl går bort, så lever man vidare genom alla de som har minnen av en. Så länge någon minns en, så lever man vidare hos den personen.

Även om många saker kan kännas skit ibland, så är jag högst övertygad om att livet är en gåva, lika skör som underbar, och som man bör ta tillvara på. Vissa saker "måste" man göra, och vissa saker kan man välja. Det är hur man väljer som kan ge det där lilla extra i livet. Ibland kan det vara nästan än mer glädjande att få ge än att få. Ett tack för att du finns när man skriver ett sms, eller en kram till någon som behöver det kan räcka väldigt långt.