För de som inte känt mig särskilt länge så kommer jag ursprungligen i från en liten liten by mellan Göinges skogar och Kristianstad. Byn består av kanske 50 hus och alla känner i princip alla. När man som liten gick runt och skulle sälja jultidningar blev man ofta inbjuden till att komma in och fika, och man kunde gå hemifrån utan att låsa dörren.

En nackdel som kom utav att alla känner alla är att alla visste vad alla gjorde.  Har någon blivit sjukpensionär? Ska någon bygga om? Har någon vunnit 2000kr på triss? Du kan lita på att större delen av byn visste om vinsten före vinnaren. Med den här "alla vet vad du gör"-hysterin som fanns så fanns inte bara skvaller, utan även en hel del skitsnack. Nu säger inte jag att alla gjorde de. Men helt klart att det fanns tonvis med skitsnack. Den som var din vän ena dagen kunde sprida lögner bakom din rygg nästa dag.

Vem behöver egentligen Robinson eller Big Brother när man har fullt upp av intriger i sitt vardagliga liv? Personer, som tidigare varit bästa vänner, som inte längre pratar med varandra på grund av någon liten  småsak som förstorats upp till sådana proportioner att de nästan är beredda att starta krig gentemot varandra. Nåja, nu har jag överdrivet lite grann, men att vänner gick bakom ryggen på varandra och berättade deras hemligheter tillhörde faktiskt inte ovanligheterna. Fanns det inte hemligheter de kunde berätta, så dök det upp en osanning.

För att inte skapa missförstånd: Ja, jag var heller ingen ängel. Jag skvallrade också. Och säkert har jag förvrängt ett och annat både medvetet och omedvetet. Jag har mognat och förstått att det inte är hälsosamt att hålla på så, varken för en själv eller för ens vänskap.

Ville bara på mitt omständiga sätt säga ta hand om dina vänner. Riktig vänskap och riktiga vänner växer inte på träd. Jag har förstått att det är bättre att ha några få bra vänner, än att ha många vänner som man inte kan lita på. Därför vill jag ge en ros till alla mina vänner där ute. Ni är guld värda för mig!