Idag när jag satt på tåget för att åka hem till Borlänge hände något som skakade om mig. I Tranås, en station från Mjölby där jag skulle byta, inträffade något. Det plingade till som det låter när de ska ropa ut någonting. "Kan personalen kontakta föraren" fick vi höra samtidigt som tåget bromsade in kraftigt. Sedan plingade det till en gång, och då fick vi beskedet "Vi har kört på en människa så vi kommer stå stilla här i Tranås tills det kommer ny personal som byter av. Vi får inte fortsätta".

Blev alldeles stum vid tanken på att någon på något sätt hamnat framför ett tåg. Senare fick vi höra att personen ifråga hade ställt sig framför tåget, alltså har denne tagit livet av sig genom att ställa sig ivägen för ett tåg i hög fart. Min första tanke var "jag är glad att jag inte är föraren, den stackarn måste må uselt".. Sedan började jag fundera på hur personens anhöriga kommer må när de får höra.

För mig skulle det aldrig komma på frågan att jag skulle försöka ta mitt liv. Enligt mig så finns det alltid någonting att leva för och glädjas av. Jag tycker synd om de anhöriga till personen som tog sitt liv idag genom att stå stilla framför tåget, och jag tycker synd om föraren som körde tåget denna ödesdigra avgång.. Jag hade inte velat vara i deras ställe!